Att jaga efter nästa morot

Kan du föreställa dig att du knyter fast en morot till en pinne och sätter dig på ryggen på en åsna. Åsnan lockas av moroten och börjar röra sig mot den men når den aldrig, den bara går och går. Ibland kan jag verkligen sympatisera med den här stackars åsnan. Även om det finns så många godsaker mycket närmre till hands så är det alltid lockande att följa moroten.

Dagens inlägg kommer inte vara som jag brukar lägga upp det. Innan brukar jag vänta tills jag går igenom något så att jag kan konkret lägga fram mina sammanfattande tankar och knep. Istället blir det här ett inlägg om något som jag går igenom just nu, samtidigt som jag skriver detta. Jag har helt enkelt fastnat i att söka efter nästa morot och med det menar jag att jag har förlorat delar av mig som njuter av det som jag har i stunden. Naturligtvis kan jag fortfarande ha väldigt roligt när jag går på aktiviteter och gör saker, men i vardagen känns det som jag har tappat lite av min stoicism.

Det kom som en insikt för bara någon dag sedan när jag var förkyld och var riktigt täppt. Jag låg där i sängen och tänkte på hur skönt det skulle vara att kunna andas normalt igen och hur jag alltid underskattat det när jag varit frisk. Jag fångade mig själv i att dagdrömma om vilken frihet det skulle vara när jag äntligen blir frisk igen. Konstigt nog är det just såna här små saker som får mina tankar att flöda. Senare kom jag på mig själv att jag inte bara tänkte så kring min förkylning utan om många andra saker. Jag längtade fram i tiden för något som ska hända senare. Det kan handla om att jag tänkte "åh vad skönt det ska bli att få den här terminen och dess tentor avklarade" eller "det ska bli så roligt att hitta på fler saker med kompisar till sommaren". Det fick mig att inse hur lite jag uppskattar det jag har för tillfället. Allt från plugget och min träning till min ekonomiska- och boende-situation. Jag började klandra mig själv för att jag inte var mer tacksam. Nu i efterhand vet jag att jag lätt blir lite smått nedstämd när jag blir sjuk för jag hatar att känna mig seg och begränsad. Att känna mig mer sårbar gjorde det nog enklare för mig att vara ännu hårdare mot mig själv i denna situationen. Jag kom på mig själv att jag bara såg fram emot saker som var längre bort i tid: nästa gång jag ska träffa mina kompisar (Tenta-veckorna är tunga och ensamma) eller när jag äntligen ska kunna bada i havet. Tyvärr vet jag att om jag inte gör något åt saken så kommer jag även efter att ha träffat mina kompisar och badat i havet, sukta för något annat kul som ska hända någon gång i framtiden. Det blir lite som en hamster som springer i ett hjul men aldrig kommer någonstans. Eller som åsnan som följer moroten på pinnen och aldrig får tag på den. Mitt välbefinnande och lycka kan symboliseras av den här moroten. Något jag strävar efter att uppfylla men kommer inte nå om jag fortsätter som jag gör.

Jag vet att jag är hård mot mig själv men jag tycker det är bra att vara det IBLAND. Att strö på en gnutta av självkritik för att se till att man är medveten om saker både när det går bra men också när det går sämre. Jag tycker det är bra att jag utmanar mig själv i att bli bättre på att lägga upp mitt liv på ett sätt som passar mig.

Så, vad gör man när man har gått vilse? Det finns väl generellt två alternativ:

Ett, man går tillbaka i sina tidigare fotspår och ser var det blev fel och tar upp en ny kula. Man reflekterar över vad som har hänt och vad som bidrog till att man kommit vilse. Många saker har hänt i mitt liv på senaste som jag säkert tror har suttit tumult på mitt välmående. Jag har då inte valet att gå tillbaka i tiden och ändra på saker, utan jag får ta upp en ny kula och istället gå i en ny, förhoppningsvis rätt, riktning.

Alternativ nummer två: trampa vidare men byt fil. Det suger att komma på sig själv att man inte har gått mot den riktning som man vill, men då är det dags att byta fil. Jag tror ett viktigt steg i att må bättre är att just inse och komma på sig själv att man har ett problem. Jag har nu under min förkylning (tack för den) insett att jag har en tendens att längta mer än att bara vara och njuta i stunden. Och det är tack vare det som jag nu kan börja trampa vidare men med ett annat tänk.

Dem två valen utesluter inte varandra utan är väl samma lösning men med andra ord. Och nu ska jag sluta vara så metaforisk och vara mer konkret: Vad ska jag göra nu? Ett kort svar är att jag ska försöka att bli bättre på att hitta tillbaka till min sinnesfrid i stoicismen. Att finna glädje i min vardag och planera om min vardag så att jag kan känna mig mer nöjd med det jag gör och inte SKA göra. Kanske handlar det om att t.ex njuta mer av stunder när jag t.ex tränar eller går på promenad med min lillebror. Det är lättare sagt än gjort, men det är en start, och det är allt jag behöver just nu. Jag ska alltså vara den envisa åsnan som hellre äter gräset runt omkring mig för tillslut kommer den där moroten att falla av och då kan jag ta den, den kommer när den kommer. SÅ slut på metaforer, jag lovar.

Vissa kanske menar att själva resan ÄR lyckan och det är sant i vissa avseenden. Men att fastna i att endast längta efter saker som KOMMER att hända, tror jag inte är ett bra ändamål eller beteendemönster. Det är just det som det har blivit för mig. Min resa till att bli läkare är fantastisk och den njuter jag verkligen av, men det här är något annat. Allt blir INTE bättre när jag har min läkarlegitimation till exempel.

Nu lämnar jag er med önskan att ni själva inte känner igen er i mina tankespår även om jag tror det är lätt att hamna där. Om ni har det får ni gärna dela med er av era erfarenheter och om ni har hittat någon miljon-kronors lösning. Jag lämnar er med en traditionsenlig fråga som tolkas som den vill "Är du åsnan som äter gräset eller moroten? Är du nöjd med det?".

Med utvecklingsönskningar,

Elliot