Att navigera livets osäkerhet med ett skratt

Du är ute till havs i din lilla segelbåt som du är så stolt över att ha lyckats införskaffa. Det är första resan för er tillsammans. Plötsligt börjar det blåsa upp till en storm och vågorna reser sig högre och högre. Du greppar tag i styret för att inte du själv ska falla överbord. Vinden och regnet gör det nästan omöjligt att se framför dig, men du kravlar dig framåt mot masten. Ditt sista hopp är att försöka justera seglet för att ta dig bort från ovädret. Rätt som det är lyckas du och med stadig takt guppar du iväg mot lugnare vatten.

Då det ganska stadigt har varit en månad mellan mina inlägg så hinner det hända en del mellan inläggen. Jag har bland annat flyttat till min första egna lägenhet, en mysig tvåa i Majorna. Än så länge så är det inte riktigt färdig-möblerat, jag ligger bland annat och skriver det här inlägget på en madrass på golvet som jag sover på. Även om jag vet att det kommer bli mysigare när min köpta säng kommer så kan jag inte undgå faktumet att det är lite charmigt med det spartanska levnadssättet. Det är väldigt minimalistiskt och "studentigt". Så bortsett från lite ryggont från sovandet på hårt golv, så har jag trivts med min inflytt. Det är klart det är en omställning när man inte kan gå in i nästa rum och prata med någon eller att det blir otroligt tyst om man inte spelar musik i lägenheten. Det är en resa som jag kommer fortsätta att utforska och det ser jag fram emot.

Just nu har jag min ortopedi-placering på Mölndals sjukhus, vilket förövrig kanske inte är mitt favoritområde, men det finns lite guld om man letar. Vi får till exempel chansen att se operationer där jag fick bidra och assistera, vara med på akuten på jourpass och om man är manad kanske man får chansen att suturera sitt första sår. Däremot så finns det ju då lite baksidor, likt hur allt annat fungerar i livet. Exempelvis hade vi en föreläsare som höll i ett seminarium som uttryckte sig minst sagt nedvärderande mot oss studenter. Hennes upplevelse var att vi var opålästa och oförberedda inför seminariumet, vilket vi absolut kunde jobba med, men på vilken tid? Våra scheman är upplagda så att vi är på plats cirka 8 timmar varje dag, om man inte dessutom har jour för då ska man stanna 13 timmar/12 timmar några dagar. När vi tar upp det här så menar hon att vi som läkarstudenter förväntas sitta uppe på nätterna och läsa på, utöver de 40+ timmar som redan är bestämda vad vi ska göra enligt schemat. Det är lite skrämmande retorik att uttrycka sig så till en studentgrupp som redan är ganska pushad med obligatoriska moment, extra inlämningar/gruppuppgifter och jourpass. Det är nästan som hon ville säga "vad förväntar ni er, att ni ska kunna göra något annat än att plugga på fritiden?". Glöm träning, glöm matlagning, glöm återhämtning, men glöm INTE att läsa all kurslitteratur och den senaste forskningen inom ortopedi, annars blir det smisk. Nu i efterhand kan jag gå igång lite på det, kanske inte för min egna skull för jag har mitt sätt att bemöta sånt här, men för andra som inte har det och som känner sig allt för stressade. Något som jag är väldigt nöjd med att jag har är just det sättet som jag reagerade på plats när det här hände. Istället för att koka, bli rasande och försöka argumentera emot så skrattade jag lätt för mig själv. Tillräckligt mycket för att hon skulle se. För i mitt huvud så vet jag att det spelar ingen roll vad vi säger, hon kommer inte att ändra sin åsikt om det här. Hennes verklighetsbild är orealistisk och ouppnåbar. Det blev komiskt för mig hur bisarr situationen var att jag inte kunde hålla mig för att skratta. Innerst inne vet jag också att om jag går igång på det här så kommer resterande del av min dag att bli färgad av hennes negativitet och det behöver inte jag. Det finns en äldre berättelse som jag tänker på kring det här som jag vill dela med mig av:

I en kinesisk by utan namn bor en klok man tillsammans med sin vuxna son. Tillsammans driver de och försörjer sig på sitt jordbruk med en häst till hjälp. En dag så rymmer hästen. Grannen till gården kommer förbi och beklagar högljutt “Hur ska ni klara er? Ert enda arbetsdjur är borta, vilken otur,”. Men den kloke mannen andas lugnt och säger “kanske, kanske inte”. Dagen därpå återvänder hästen tillsammans med två vildhästar. Grannens nyfikenhet drog honom till att prata med mannen igen: "Igår hade du ingen häst och nu har du tre, vilken tur!”. Den kloke mannen fortsätter med sitt arbete och svarar “kanske, kanske inte”. Kort därefter var det dags att försöka tämja vildhästarna, vilket sonen fick i uppgift att göra. Under sina försök så ramlar sonen av hästen och bryter benet. Den pratsamma grannen kommer förbi och jämrar sig “Hur ska ni klara er nu? Den enda hjälp du har är ur bilden, vilken otur”. Ännu en gång tittar mannen på sin granne och svarar “kanske, kanske inte”. I närområdet blossar det upp till krig och alla i stridbar ålder blir rekryterade till den kinesiska armén, förutom den kloke mannens son som fortfarande återhämtar sig. Grannen dyker upp ännu en gång och utbrister “vilken tur du har! Allas söner har fått lämna för kriget förutom din.”. Den kloke mannen ler mot sin granne och svarar ännu en gång; “kanske, kanske inte”.

Livet går inte att förutse vad som är positivt eller negativt, men vi kan välja att bemöta det på det sättet som vi vill. Du kan inte bestämma över vädrets krafter eller havets strömmar, men du kan rikta om ditt segel. Jag kan inte bestämma över hur läkare och handledare bemöter mig, men jag kan välja hur jag bemöter deras bemötande. Just nu är jag i väntan på både säng och soff-leverans så jag är fast med ytterst få möbler och sover på en madrass på ett hårt golv. Jag väljer att tänka på de mysiga detaljerna istället för att låta frånvaron av det basala ta över. Det är en väldigt skön känsla att känna att jag själv har kontroll över det jag känner och bemöter bemötanden. Jag önskar att ni alla som läsare kan hitta era sätt att infinna er i era liv utan att låta negativitet dränka er.

med det sagt vill jag önska er alla ett bra slut på veckan och ni kan ta med er den här som en fråga att tänka på veckan ut: "Vad kan du göra idag för att justera ditt segel om du möter på motvind?".

Med utvecklingsönskningar,

Elliot Pilo