Lärdomar från trippelresor

En dag så känner du dig sugen på att gå och äta på den nya spanska restaurangen som öppnade i stan. Du söker upp deras meny på internet och bygger upp salivproduktionen medans du planerar vad du ska äta. När du tar dig fram så märker du att det ser väldigt mörkt ut i lokalen och dörren är låst, det är stängt. Det tar emot men du kommer ihåg att din favorit restaurang bara ligger 10 minuters promenad härifrån. Du traskar dig vidare och överväger om du är mer sugen på någon säker pasta eller om du ska testa något nytt på menyn. Till din förfäran så märker du att även här är det mörkt och en lapp med ”stängd för renovation” är klistrad på dörrarna. Du känner hur din mage vrider sig av hunger och modet sinar bort. När du rör dig hemåt så minns du att du har pad-thai rester från föregående helgens festlighet. Med den sista kraften öppnar du upp kylskåpet för att mötas av möglade nudlar och en sur odör.

Slutet av termin 7, avslutat med en pinsamt elak svår nivå på salstentamen och en, mycket schysstare, simuleringsexamination. När jag fick tillbaka resultaten från de två prövningarna kändes det som jag släppte av mig käglor med tung vikt som jag har gått runt och burit på länge. Redan inom 24 timmar efter simuleringen så var jag på ett plan påväg till Italien för att gå på min mosters bröllop, så jag hade inte riktigt tid att smälta allt som hände sista veckan. Men stunden bedömningen kom så kände jag en känsla av lättnad som är svår att beskriva, det var som att man plötsligt kunde andas med hela kroppen. Känslan som fåglar måste känna när de vecklar ut sina vingar för flyga. Känslan som jag liknar så mycket med när jag dyker ner i havet. Frihet.

Bröllopet som var helt fantastiskt och lyckat, var också mitt första. Det är en vacker sak när man firar kärleken. Något jag tyckte var extra fint var vad vigselförrättaren valde att säga vid ceremonin. Sammanfattningsvis beskrev hon kärleken som fanns mellan min moster och hennes man som ett val att leva sina liv parallellt med varandra där man fortfarande lever som man önskar men väljer att dela det finaste i livet tillsammans. Att inte förbinda sig i varandra på ett kedjande sätt utan istället i formen av att bygga upp varandra på alla plan i livet. Det här betydde extra mycket för mig då min moster en gång i tiden sa en sak till mig om kärlek som jag alltid kommer komma ihåg: ”Kärlek är vackert men man kan på riktigt bara vara redo att älska någon annan när man älskar sig själv. Man ska inte hitta kärleken för att man inte kan leva utan någon annan utan man ska känna sig bekväm i att leva själv innan man på riktigt kan skapa något viktigt med en annan”. Kärlek handlar om respekt och en bra start är att börja respektera sig själv och den man är innan man tar nästa steg. Det är något som jag vill ha när jag nu känner kärlek.

Nästa destination var Lissabon, Portugal för att vara med på en surfvecka med idrottsutskottet för Sahlgrenskas studentkår. Det var en fantastiskt rolig vecka tillsammans med kompisar och en utmanande resa för att försöka samarbeta med vågorna för att komma upp på en surfbräda. Även här fanns det mycket att ta med sig om livsfilosofi som att vara lugn och ha tålamod för att vänta in de rätta vågorna och att respektera att man inte kan kontrollera naturen. Inte mer eller mindre än 24 timmar efter hemkomst så var både jag och en vän på nästa flygplan till Norge för att spendera 8 arbetsveckor i Nord-Lenangen på ett omsorgscentrum.

Med oss på planet hade vi med oss +100kg incheckat bagage med mat för att, naturligtvis, hade den närmsta butiken där vi ska jobba stängt under den perioden som vi kommer att jobba. Nästa bästa alternativ är flertalet mil från boendet. Utöver det är norsk mat inte den billigaste så min vän hade gjort ett fantastiskt jobb med att räkna ut vad vi behövde, köpte sedan in det och packade ner allt medans jag strosade runt och hjälpte till med bröllopet i Italien. Vårat rekryteringsföretag hade bokat våran flygresa som skulle gå Landvetter till Arlanda till Oslo och sedan till Tromsö för att därifrån ta färja till Nord-Lenangen. Redan vid första bytet i huvudstaden så kände vi båda att det var lite små skakigt då vi inte såg våra väskor lastas på. Men i kunskapen om att det är samma flygplan som också ska till Oslo så kändes det lite bättre. Väl vid Oslo bytte vi flygplan och satte oss på våra platser. Vi tittade ut i det regniga vädret för att försöka visualisera våra väskor men icke. Nu började tvivlet bygga upp inom en. Väl på plats i Tromsö så rörde vi oss snabbt till flygplatsens enda bagage-band. Där stod vi och såg hur fler och fler hämtade sina väskor och kunde lämna i frid. Ingen väska syntes. Förtvivlade tog vi oss till SAS bagageinformation som informerade oss att väskorna skulle komma med ett annat plan senare ikväll. Problemet var att vi hade en bokad biljett till färjan och kunde inte stanna till kvällen. Hon bad oss därför fylla i en anmälan om sent bagage och att vi önskade få väskorna levererade till vårt boende. Redan senare den dagen så fick vi bekräftelse på att väskorna var upphittade och en leverans blev bokad för morgondagen från kl 12-16.

Dagen därpå var första arbetsdagen för oss båda och vi gick om varandra, han började med morgonpass och jag hade kvällspasset. Tiden började närma sig leveranstid och av en slump gick jag in för att se om det fanns någon uppdatering och där stod det ”Ditt paket har levererats”. Förvånad tänkte jag att jag måste ha missat bilen och att väskorna kanske ligger ute på uppfarten? Nej, där fanns inget. Men det kanske finns på tomten av någon av de närliggande husen? Nej, där fanns inget. Både jag och min kompis försökte ringa alla möjliga samtal men det var ingen som hade mer information och tillslut var telefontiderna stängda.

Följande morgon var fylld av att ringa 10-talet nummer till olika postleverans-kontor som alla sa något i stilen med ”detta är inte vårat område, testa att ringa det här numret” som följdes av någon som svara samma. Tillslut ringde någon som påstod att han ”trodde” leveransen hade kommit rätt men med hjälp av min norska kollega som skällde ut stackaren med att säga ”på jobbet så tror vi inte utan på jobbet ska vi veta” så kom det fram att leveransen kom till ett hotell lite längre ner på gatan. De hade bara antagit att vi var turister och skulle bo där trots en annan adress. Så ingen underskrift, inget samtal för att bekräfta trots att våra telefonnummer fanns, inget. Lyckan när jag fick höra detta och bekräftade väskorna är obeskrivbar. Sedan måste jag säga en enorm eloge till mina nya kollegor som alla samarbetade för att hjälpa till i väsk-mysteriet. Chefen hoppade in i en bil för att hämta väskorna och så var allt löst!

Vad kan man ta med sig av det här? Ja, en otroligt stressfylld situation som jag är väldigt tacksam är över. Det finns nog något med Maslows behovstrappa att när såpass basala behov som mat är osäkert så mår vi mycket dåligt. Det är som att någon fäller oss om benen och vi faller tomhänta. Utöver att det suger att behöva rådda i saker när andra har gjort uppenbart fel så blir det mer omfattande när det gäller ens grundläggande behov. För kom ihåg det fanns ingen matbutik att förlita sig på, så vi hade INGET.

Utöver det har jag lärt mig att det finns så mycket gott inom människor. ALLA i personalen på vårt helt nya arbete engagerade sig på olika sätt, ringde kontakter och bekanta som kanske kände någon inom postverksamheten som kunde hjälpa. Boendet bistod med mat, bröd och princip vad vi ville ha. Man blev nästintill tårögd över det engagemang som demonstrerades av ren medmänsklighet. Det var en sammanbakad lärdom att försöka anamma det stoiska tänkandet för saker löser sig. Det betyder inte att man bara kan släppa reglarna men tillslut löser det sig men det kan vara en jobbig väg dit. Det var någon av mina norska kollegor som sa det i stilen med ”så här långt upp norr tänker vi ofta så, det löser sig, på något sätt. Annars löser VI det”. Ett bra motto jag kommer ta med mig.

Med det vill jag avsluta det här långa utlägget om vår första period i Norge men också vad som har hänt i mitt liv på det senaste. Jag hoppas ni alla har en bra start på sommaren och att ni slipper att behöva ringa massa norska samtal för att leta efter era bagage denna sommaren! En fråga du kan ta med dig: "vad lärde jag mig av min senaste resa?".

Med utvecklingönskningar,

Elliot Pilo