Att vara men också inte

Rätt eller fel, ja eller nej, nu eller aldrig. I vår strävan efter att finna klarhet omfamnar vi gärna det binära. Men kanske, i djupet av de grå nyanserna, i den osäkra dimman av kanske, där finner vi en rikedom av insikter som inte kan kategoriseras eller reduceras till enkla dikotomier. Som om sanningen i livet vore en mångfacetterad prismavarelse, en komplex dans mellan nutidens ögonblick och morgondagens horisont. Låt oss fördjupa oss i dessa skuggor av tvetydighet, där varje nyans bär på en filosofisk hemlighet, och där varje val inte bara är en punkt på kartan, utan en stig som löper genom landskapet av vår existens.

Termin 5 har börjat med en brakstart för oss som gick den VT2024, vi började terminen inte ens 24 timmar efter att föregående termin hade avslutats. Det har varit ett otroligt högt tempo vilket har gjort att man verkligen har fått prioritera plugget över mycket av det som man annars hade velat hinna med. Denna veckan som precis ha passerat hade vi en examinerande mittermins-tenta i formen av en MCQ. En MCQ är en "multiple-choice-question" baserad tenta där det fanns 5 påståenden till varje fråga och det fanns alltid bara ett alternativ som var rätt. För min del är inte det här mitt favorit sätt att examineras på då det ger ett begränsat utrymme att visa vad man faktiskt har lärt sig. Visst, i många fall är alternativen så självklara att det är antingen "rätt" eller "fel", men ibland så ska man välja det alternativ som "stämmer bäst". Det här är något som jag tycker är ganska besvärligt då jag gärna vill tänka: alternativ 1 kan stämma om.... och alternativ 2 kan stämma om... Jag tog en promenad och började tänka på hur det kommer sig att jag känner som jag gör för den här formen av examination och då växte det här inlägget fram.

Jag vet av mig att jag alltid har fantiserat mig bort till fjärran fiktiva världar i de serier jag tittar på, de spel jag spelar eller de böcker jag läser. Samtidigt kan jag lätt peka ut stunder i mitt liv då inget annat än nuet finns, exempelvis när jag badar eller lagar god mat lyssnandes till härlig musik. Men är verkligheten verkligen så begränsad? Är man antingen i nuet eller fantiserar sig bort? Är det så lätt som att vår existens är binär?

Osäkerhet är något som jag inte tror någon känner sig bekväm i, det är liksom lite grejen med den. Osäkerhet för att träffa nya människor, osäkerhet för vad framtiden har att erbjuda eller osäkerhet för vem man är. Vad gör vi människor när vi är osäkra? Det finns ett antal alternativa vägval men bland annat så faller vi ofta tillbaka till det vi faktiskt känner oss säkra på. Ett bra exempel på ett tillförlitligt system är det binära, ja eller nej, 1 eller 0, rätt eller fel. Det antingen är eller så är det inte. Det är obehagligt för oss att tänka att saker är bortom vår kapacitet att kategorisera. Vi blir lätt överväldigade när vi inte förstår och kan använda våra referensramar och erfarenheter för att förklara och förstå.

Drar jag mina tankar och kopplingar på tok för långt? Mycket möjligt, men jag tror MCQ-formatet påminner mig om hur jag kan känna mig så kluven av att vilja vara i stunden men också tänka långsiktigt på min framtid. Vad är att vara? Kan man bara vara i nuet eller vara i tankarna om framtiden? Krasst nog så kan faktiskt alternativ 1 och 2 vara rätt i vissa situationer på en MCQ-fråga. Detsamma gäller för våra liv. I mina egna reflektioner över binära val och osäkerhetens påverkan inser jag att det är mänskligt att söka efter säkerhet och tydlighet. Men i denna strävan kan vi gå miste om den rika komplexiteten i det gråa området där livets nyanser av osäkerhet och möjligheter existerar. Osäkerhet behöver inte vara ett hinder, utan snarare en plattform för utforskning och tillväxt.

Så låt oss, precis som vi dansar mellan nutidens ögonblick och framtidens horisont, omfamna gråskalan av livets komplexitet. Låt oss utmana det binära tänkandet och inse att varje steg på stigen av vår existens bär med sig unika nyanser av erfarenheter och insikter. Osäkerhet behöver inte vara ett hinder utan kan vara startpunkten för nya möjligheter och förståelser. Kanske är det i gråskalan vi finner den sanna rikedomen av livets prismavarelse, där varje nyans bär på en filosofisk hemlighet som berikar vår resa genom landskapet av existens.

Med det sagt så tackar jag för att ni läst mitt inlägg, jag tycker verkligen om att få skriva ner mina tankar och sammanställa det i ett verk. Det är även väldigt roligt att få ta del av era reflektioner och reaktioner till det jag skriver vilket jag bjuder in er till att dela med er av. Som avslutning ger jag er en tanke att själva filosofera över: "Kommer man någonsin kunna hitta en bra balans i att leva i stunden men också tänka långsiktigt?".

Ta hand om er och med utvecklingsönskningar,

Elliot Pilo