Att öppna sin hand

När du öppnar en dörr, gör du det med öppen eller stängd hand? När du hälsar på någon, gör du det med öppen eller stängd hand? När du fångar en boll, gör du det med öppen eller stängd hand? Att ha ett öppet sinne ger oss fördelar genom förståelse och kunskap om världen vi lever i och de personer vi omges av. Men varför ska det vara så svårt att öppna upp handen?

Xenofobi eller misstroende för personer som inte liknar en själv, har alltid varit ett intressant fenomen för mig. Intellektuellt kan jag inte sympatisera eller förstå en sån irrationell rädsla detta innefattar. Däremot kan jag känna igen mig i rädslan för förändring och känslan av obehag när saker inte är som vanligt. Det här är ingen bortförklaring för hemskheter som rasism, nazism eller annan främlingsfientlighet. Vi alla har fördomar men det är hur vi agerar utifrån dem och är medvetna om dem, som gör skillnaden. Rasismens grund handlar om att förstärka dessa fördomar och förtrycka med hjälp av okunskap och trångsynthet. Det här leder mig in till en upplevelse jag var med om härom veckan jag gärna vill dela med mig av.

Jag satt på spårvagnen påväg till jobbet och lyssnade på min podcast i lugn och ro. Jag satt så att jag kunde se de två främsta platserna. På vänstersidan satt en yngre kvinna med sydostasiatiskt ursprung och pratade på sitt modersmål med en kompis via telefon. På högersidan satt en äldre, propert klädd och svensk dam som var tydligt upprörd. Damen tittade ofta upp mot den yngre kvinnan och fnös och skakade på huvudet när hon hörde det "okända" språket. Situationen fångade mitt intresse och jag pausade min podd. Strax därefter stiger ett par biljett-kontrollanter på spårvagnen. Kontrollanten vände sig först till damen varpå hon teatraliskt uppgivet uppger att hon glömt sin biljett hemma, utan att ens låtsas leta i sin handväska. Kontrollanten är förstående och vänder sig istället till den yngre kvinnan som gladeligen ler mot kontrollanten och visar sin biljett. Damen fortsätter att blänga på och högljutt suckar åt kvinnan som fortsätter med sitt samtal.

Situationen var i mina ögon strax intill skrattretande. En svensk dam blir upprörd på en annan kvinna för att hon pratar med sin kompis på sitt språk. Samtalet i telefonen är dessutom inte av den högre volymen utan inom alla rimligheters gränser. Sedan kommer ironin med att damen inte har köpt en biljett medans kvinnan gladeligen gjort det. Alltså har kvinnan varit med och betalat för att damen ska kunna resa kollektivt utan att betala. Komiskt nog för mitt budskap, så såg jag även att damens händer var starkt knutna som om hon var redo för att slåss.

Olika former av främlingsfientligheter är otroligt komplicerade företeelser som är djupt rotade i historia, skrönor och okunskap. Det försvårar situationen också att varje händelse måste isoleras och diskuteras för att förstå omständigheterna och orsakerna. Här jobbar vi med människor med deras tankar, reflektioner och känslor vilket är en "rabbit-hole" att försöka förklara och motivera. Trots det finner jag att det ofta hade varit bättre om vi var duktigare på att öppna upp våra sinnen gentemot varandra. Vad är enklast när du ska fånga en boll, med öppen eller stängd hand? Vi kan likna det här med att det är enklare att förstå koncept när vi minskar och blir medvetna om våra barriärer och fördomar. Vad är enklast när du ska hälsa på en person, med öppen eller stängd hand? Vi kan likna det med att det blir enklare att lära känna nya personer när vi öppnar upp barriärer och begränsar våra fördomar. Om damen på spårvagnen hade öppnat upp sin knutna näve hade hon kanske kunnat leva ett mindre fientligt liv. Vem vill egentligen leva i en verklighet där man ser människor runtomkring en som fiender? Varför kände hon som hon gjorde? Kanske beror det på något annat som händer i hennes liv? Vem vet, jag kan till och med ha tolkat situationen helt fel. Vem är jag att anta att det berodde på språket? Kanske kände damen igen kvinnan och dem var ovänner i privatlivet? Jag var bara en observatör i en situation där jag försökte bemöta den med öppna händer. Jag kan också ha fel. Jag kanske inte öppnade mina händer tillräckligt för att kunna fånga bollen. Trots reflektionerna man kan ha, är frågan om öppenhet och fördomar viktig. Det är en diskussion som är nödvändig att ta upp då vi ofta inte är medvetna om vad vi känner och utstrålar mot andra. Som sagt, ingen är helt fördomsfri, men vi alla kan bli bättre på att bli mer medvetna om dem.

Med det sagt låter jag er, mina kära läsare, diskutera med er själva eller med andra om vad vi kan göra konkret för att just bli bättre på att bli mer öppensinnad. Räcker det med acceptansen och reflektionen om sina egna fördomar eller behövs det mer? Jag kommer också avsluta med en fråga att tänka över: "Vad har du för fördomar och hur kan du använda den kunskapen?".

Med det sagt önskar jag er ett fint avslut av sommaren och jag hoppas ni får en bra start i plugget eller jobbet!

Med utvecklingsönskningar,

Elliot