Den oumbärliga längtan att få börja

Det finns ett talesätt som säger "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" och jag tänker ofta på detta. Att försöka konkretisera budskapet kanske är för fyrkantigt men det är en sådan person jag är. Jag tror inte man gör sig själv något bra om man bara "väntar" på något bättre. Bättre tider, bättre förutsättningar eller bättre timing. Att intala dig själv om att väntan på tidens oundvikliga långsamhet är det ändå som håller dig tillbaka från dina mål hindrar dig från att nå dina mål. Att rulla på tummarna har aldrig varit ett bra hjälpmedel för att få någonting gjort. Det är tack vare initiativ som saker blir gjorda. Det är ens egna val att bestämma vem man vill bli och bestämma sig för att börja bli den personen.

Just nu "väntar" jag på att åter få testa mina chanser att få studera min drömutbildning till att bli läkare. Efter ett bakslag till höstens termin där jag kom nia i kö för att komma in insåg jag att det skulle ta ännu ett halvår innan jag teoretiskt skulle kunna börja plugga läkarprogrammet. Det är klart att det sved, jag blev besviken. Oron började dämpas när jag påminde mig själv om att mitt livs mål inte är att komma in på läkarprogrammet, inte heller att bli läkare. Att försöka förenkla sitt slutmål med en jobbtitel, inkomstnivå eller materiellt innehav är att förminska dig själv. Det är inte som att mitt liv tar slut när jag blir läkare eller tjänar den där första miljonen eller fått köpt en egen herrgård. Vad ska jag göra när detta är uppfyllt? Är livet meningsfullt efter det? Nej, förhoppningsvis inte och om något, är det jag själv som väljer om det blir så. Ett halvår att "vänta" till något eller ett halvår fyllt med nya erfarenheter och möjligheter, vad väljer jag? Det var det valet jag stod inför den dagen i slutet av sommaren med antagningsbeskedet som reflekterade från min datorskärm.

Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att kunna sätta ord på min mening i livet men jag tror fortfarande att det kan vara bra att framföra övergripande mål. Ett sätt är genom att hitta sitt "IKIGAI" där mitt IKIGAI är "att förstå, lära ut och hjälpa". Jag vill inte bli läkare för att det är prestigefyllt och välbetalt, nej jag vill bli läkare för att lära mig om min kropp, hur man mår som bäst och jag vill hjälpa folk. Istället för att vänta på läkarprogrammet, varför inte spendera tid med att göra det som jag gillar mest, alltså att förstå, lära ut och hjälpa. Detta kan jag göra genom att jobba inom vården i ett halvår, skriva inlägg om mina tankar på min blogg och läsa på om medicin. Som ett exempel, att få jobba som vårdbiträde har redan gett mig och lärt mig oändligt mycket. Oavsett vad, kommer det ta ett halvår, varför ska jag inte spendera tiden på bästa sätt?

Längtan och väntan kan vara sköna att lita på men förlita dig inte på dem.

Med utvecklingsönskningar,

Elliot Pilo

Vill lära dig mer om IKIGAI: https://www.youtube.com/watch?v=pk-PcJS2QaU&t=629s