En närhet till döden

I skymningen av livets trädgård, där tidens blommor sakta bleknar och skuggorna dansar med kvällens första stjärnor, finns en plats som vi alla en dag kommer känna. Det är en närhet som sveper omkring oss som den mjuka kylan i en sommarnatt och lämnar efter sig en bittersöt melodi, viskande om det som en gång var och det som snart ska komma. Men trots den dunkla tonen av närheten till döden, finns där också en skönhet, nästan som doften av nyutslagna blommor i en förtrollande trädgård. För det är i medvetandet om vår egen ändlighet som vi finner styrka att omfamna livet i dess mest levande form.

Ying och yang kan ses som en symbolik för sanningen att för att det ska finnas glädje och ljus måste det finnas mörker och sorg. Precis som försommarens vackraste träd och ståtliga lövkronor kommer att dö ut och bli naken mot höstens slut. Livet är fyllt av lycka, upplevelser och njutning. Men livet har även perioder av smärta, tårar och bekymmer. En av livets mest absoluta sanningar är att det tar slut, döden är oundviklig. Döden kan vara snabb, brutal och sorgsen, men kan också vara utdragen och stillsam. Hur ska man bemöta ett så kategoriskt slut?

Jag har av flera skäl tänkt mer på döden på senaste tiden. I mitt liv har jag nyligen fått ta del av en utbildningsrelaterad obduktion tillsammans med ett par kompisar i klassen. Det var lärorikt men var en kraftfull upplevelse att få se döden ur det perspektivet. Det var en otroligt respektfull erfarenhet och det väckte känslor och tankar hos oss alla. Zoomar man sedan ut från lilla Sverige så råder det hemska krig på flera fronter i världen. Nyhetsnotiser strömmar in med stigande dödssiffror och det är lätt att bara se det som siffror. Men det får mig att tänka på att varje person i det där talet är en kropp som jag fick se vid obduktionen. Det är helt obeskrivbart att tänka sig den förödelse som krig släpar med sig.

Jag har stött på döden ett par tillfällen redan i min unga resa och sett några av dödens olika ansikten. Jag har sett dödens brutalitet när jag har sprungit till SMS-livräddarlarm och familjemedlemmar som gått bort för tidigt. Jag har även sett stillheten i döden när mina brukare på äldreboendet somnat in under nätterna. Pågrund av min framtid inom vården lär jag se många fler ansikten av döden och bli mer bekant med döden.

Förutom att jag har blivit mer medveten om dödens närvaro i vardagslivet har jag också kommit att forma en starkare personlig uppfattning av döden. Vi hade en präst som kom och föreläste förra terminen när vi hade dissektioner. Han pratade öppet och ville föra en dialog med oss om våra upplevelser och tankar om döden. En sak sa han som stannade hos mig extra mycket: Att säga att vi inte hinner prata om döden är att vara blind för vad livet är och kan vara. Därför har jag valt att prata mer öppet om döden med familjemedlemmar och vänner för jag tycker det är viktigt. Döden är ibland så snabb och det är då så viktigt att man har hunnit pratat med varandra. Jag har utifrån det format min uppfattning. Kanske måste vi utforska denna närhet till döden, inte som en skrämmande avgrund, utan som en del av den vackra symfonin av existens. Låt oss betrakta den som den sista versen i en episk sång, där varje ton är en påminnelse om den skatt vi har i varje andetag. För kan man verkligen på allvar uppskatta livet om man inte samtidigt accepterar dess slut? För varför köpa riktiga blommor när man kan köpa plastblommor som håller för evigt? Kanske påminns vi av den vackraste biten av våra liv. För oavsett hur mycket vi försöker att vattna och ta hand om våra blommor så kommer de alltid tillslut att vissna och dö.

Med de orden vill jag lämna er med att tänka på döden, kanske inte det roligaste, men därför så mycket viktigare. Som stöd uppmanar jag att diskutera döden med era nära och då kan du börja fråga dig själv: "När pratade du senast om döden med någon annan?".

Med utvecklingsönskningar,

Elliot Pilo