Livet är för kort för att inte skratta

I en värld som ofta prioriterar prestation och ansvar, är det lätt att glömma bort värdet av de små, roliga stunderna. Tänk om vi alla hade en liten regel att leva efter? En livsregel som inte handlar om framgång eller måsten – utan om att helt enkelt ha lite roligt varje dag. Låter som en dröm, eller hur?

Idag fick jag chansen att äntligen sätta mig ner och skriva ner lite av något jag velat dela med mig om sedan det hände. Att gå läkarprogrammet och försöka balansera alla andra delar av livet visar sig inte vara det som tillåter mest "tid över", vem kunde ha gissat på det? Som jag har skrivit tidigare så går jag min sjätte termin och den här terminen är dedikerad till de internmedicinska fälten. Det betyder att vi som studenter växlar mellan allt från kardiologi (hjärt-fokus) till diabetologi/endokrinologi. Vår termin är väldigt centrerad kring att vi ska vara ute på sjukhusen delvis för undervisningen men också för att vara med på avdelningarna och mottagningarna. Det betyder att vi får träffa väldigt många patienter med alla möjliga bakgrunder, tillstånd och personligheter. Den patienten jag ville dela med mig av fick jag chansen att träffa för inte så länge sedan.

Patienten i fråga skulle komma på ett återbesök efter att tidigare i sitt liv haft flertalet sjukdomar i grunden som generellt begränsar livets möjligheter. Av patient-sekretess-skäl så väljer jag att inte gå in på mer detaljer än så men poängen är att patienten har haft flera motgångar i sin hälsa. Det finns inte en människa som inte kan bli besegrad när hälsan sviker en och det kanske var det därför jag blev så positivt överraskad av patientens inställning inför livet. Utöver sjukdomarna så var hon bra över 90 år gammal. Det var absolut den, utifrån sett, friskaste och piggaste 90+ åringen jag någonsin träffat. Hon sköter sig själv bra hemma, lagar sin egna mat och har ett imponerande socialt och aktivt liv. När hon berättade om hur hon hade det så fokuserade hon väldigt mycket på hur nöjd och glad hon är. Hon berättade för mig och läkaren att hon lever efter en livsregel: "Gör en rolig sak varje dag". Orden känns nästan barnsligt simpla men jag blev så fascinerad av simpliciteten och visdomen i dem att jag skrev ner de i citat direkt i anteckningsblocket.

Är det inte precis det vi alla behöver? I en värld där vi ofta jagar mål och deadlines, där allvar och ansvar ibland känns som huvudingredienserna i vårt dagliga liv, kanske det finns en annan väg. Vad händer om vi släpper på prestationen och låter oss själva njuta av de små, lustiga ögonblicken? För att vara ärlig – vem behöver egentligen mer stress när ett skratt kan vara lika helande som en lång promenad i naturen? Det här handlar inte om att undvika livets allvar, men att hitta en balans. En balans mellan ansvar och spontanitet, mellan arbete och fritid, mellan att vara seriös och att vara lättsam. Så vad händer när vi gör en rolig sak varje dag? Kanske det handlar om att lära oss att inte ta oss själva på för stort allvar och att tillåta oss att vara mer mänskliga, mer autentiska, och ja – kanske till och med lyckligare.

Jag vet att min mamma ofta säger till mig att jag borde bjuda mer på mig själv och le mer. Inte för att jag är en särskilt negativ person utan mer att man har mycket att vinna på det. Det har inte helt med patientens livsregel att göra, men jag tycker det finns en parallell. Så det här är något jag har börjat att implementera mer i mitt liv: le mer och göra en rolig sak varje dag. Vad en "rolig sak" är, är väldigt subjektivt och man kan inte direkt satsa på att gå till liseberg eller badhus varje dag men det finns andra guldbitar i vardagen man kan klämma in.

Därför vill jag utmana dig till att testa detsamma. Le mer i vardagen, testa att le mot någon främling du stöter på. Testa även att leva efter min patients kloka ord om att göra något roligt varje dag. Börja med en vecka, se verkligen till att det blir av och känn efter. Jag vill även lämna dig med en fråga att ställa dig själv: "Hur kan du leva ett liv som gör dig mer lyckliga?"

Med utvecklingsönskningar,

Elliot Pilo