Lärdomar från terminerna på läkarprogrammet

Varje upplevelse, händelse och situation erbjuder olika frukter som kan skördas. Vilka verktyg du väljer att använda för att sålla hem skörden avgör dess storlek och utseende. Bara genom att ställa sig frågan - Vad var det jag egentligen lärde mig? - tror jag man kan komma riktigt långt i att lära sig något.

Det känns allt för repetitivt att säga "det var ett tag sedan.." så framöver ska jag försöka avstå från att uttrycka mig så. Det är som det är, föreläsning efter föreläsning, seminarium efter seminarium, tenta efter tenta. Det är ganska repetitivt i sig självt om jag ska vara ärlig. Men något som inte är repetitivt, eller jag ska försöka att inte få det att låta så, är vad man kan lära sig för varje termin på läkarprogrammet. Ja, det finns ju naturligtvis det uppenbara att alla kurser har sina unika ämnesområden som anatomi, fysiologi eller farmakologi. Men det måste finnas mer än bara ren fakta som man har lärt sig från alla dessa oräkneliga timmar i pluggbänken? Det här är mitt försök att sammanfatta några "lärdomar" som jag tycker jag har lärt mig under mina första två terminer på läkarprogrammet. Detta är något som jag önskar att göra för varje avslutad termin som ett sätt att titta tillbaka och reflektera. Jag hoppas att det kan uppskattas av fler än för mig.

Termin 1, anatomi, histologi och biokemi. Allt känns nytt, det finns många nya läromedel att göra sig van vid och man ska samtidigt lära känna sina kurskamrater. Förutom att jag fick lära mig ett par coola, "otroligt nödvändiga", enzym-namn (fosfoenolpyruvatkarboxykinas sitter oroväckande fast i ryggraden..), finns det några saker jag tycker jag har lärt mig. För det första, det är alltid bättre att fokusera på vad som fungerar bättre för dig än bäst för alla andra. Det är många intryck man får första terminen, dels från sina kurskamrater i samma termin men också från andra man möter som går andra terminer eller tillochmed andra program. Alla har olika sätt att lära sig och vissa lyckas riktigt bra med sina studietekniker. Men, oavsett hur mycket man försöker att använda samma knep, tricks och metoder så blir det aldrig något flyt. Till en början kan det kännas som ett nederlag men förhoppningsvis, likt det som hände för mig, kanske man hittar vad som faktiskt fungerar för en själv. Javisst, vissa menar att det tar en längre tid att applicera en studieteknik och det är sant, men om den känns fel redan från början och du mycket mer effektivt hade kunnat använda någon annan metod som du känner dig säker med, kör på den istället! Dessutom om du tävlar med andra kommer du jämföra dig med andra och om du jämför dig med andra desto mer kommer du basera din självsyn utifrån andra. Om du gör detta tenderar du även att må mycket sämre för du ser dig själv som en förlorare jämförelse med de som gör "bättre" ifrån sig. Det är alltid bra att våga sig fram för att hitta just det som fungerar för dig.

Att prioritera att välja det som fungerar bäst för en själv tror jag inte bara appliceras i studiemiljön utan kan även översättas i andra situationer och levnadsbilder, det gäller bara att tänka till hur. Om det är någon du ska tävla mot, tävla mot den du var igår, inte mot vem andra är idag. Det kommer göra dig gott i längden att försöka bli bättre för varje dag som går.

Termin 2, fysiologins invecklade värld. Vi har ännu inte avslutat terminen men den närmar sig sitt slut och jag känner mig mogen nog att säga ett och annat om vad jag har lärt mig. Denna termin har vi fått smaka på hur kroppens alla delar fungerar, hjärtat, muskler, digestion, respiration och mukus... fräscht. Det främsta jag har lärt mig är något som är rätt tabu-belagt men det måste sägas. Det räcker med att göra "good-enough". På läkarprogrammet har vi inte betyg av en rad olika orsaker, men det möjliggör att man inte behöver kunna ALLA detaljer och ALLA namn utantill om ALLTING. Vi har en gräns på 2/3 för godkänt på tentor och det räcker, det finns få till inga fördelar med att sätta något högre poäng än så. Fysiologi och mycket annat vi kommer stöta på har oändligt många sidospår, forskningsgrenar och den som är manad är öppen för omätliga volymer av kunskap att lära sig om varje organ och dess celler. För oss dödliga som inte tycker allt om områdena är intressant kan känna att det är väldigt jobbigt att tuffa sig igenom detaljer efter detaljer. Som en äldre kursare sa till mig i början: "programmet är ett maraton, inte en 100 meters sprint. Ta inte ut dig för tidigt för då kommer du aldrig nå mållinjen.".

"Good-enough" är en väldigt bra nivå att satsa på. Om något tror jag det är väldigt viktigt att lära ut det till unga, men också äldre, ambitiösa personer som vill göra allt för att bli bäst. Det finns flera tillfällen i livet där vi får stora krav men det är inte värt att slita på en för att alltid prestera på en "lite bättre nivå än förväntat". Glöm inte att du ska överleva processen, vad det än nu må vara du håller på med. Det är få jobb/utbildningar som det är värt att dö för.

Vad kan man säga, detta var mitt försök att stanna upp och titta tillbaka och ställa mig själv frågan "Vad var det jag egentligen lärde mig?" och det är vad jag önskar att få med dig är att nästa gång du går igenom något roligt eller kämpigt, glöm inte att ställa dig själv frågan: "Vad var det jag egentligen lärde mig?"

Med utvecklingsönskningar,

Elliot David Pilo