Min syster har FOMO

Du står inför valet att stanna hemma eller gå ut med kompisar. Din vecka har varit lång och det hade varit skönt att sätta sig framför en bra film och varva ner. Samtidigt ser du att flera av dina kompisar ska ses inne i stan och gå ut. Hur ska du göra? Det känns som du dras mot båda hållen samtidigt och det blir kaos i beslutsmaskineriet, du känner FOMO.

Som introduktionen till inlägget tyder har det precis varit min första vecka på termin 4 på läkarprogrammet. Det har varit en relativt lugn start men med längre dagar med föreläsningar. Samtidigt som känslan av att behöva vila upp sig finns, är det även lockande att träffa sina kurskamrater varav många man inte träffat under sommaren. Hur ska man göra när man känner så här? Vad är det man känner när man får en sån beslutsångest?

FOMO eller "fear of missing out" är en känsla av rädsla för att missa en upplevelse, händelse eller erfarenhet som kan vara betydande och viktig. Ofta handlar det om att vilja vara på flera ställen samtidigt. Det är en grymt utmanade psykologisk påfrestning att känna, framförallt när man inte kan rationalisera sina alternativ. Det kan få en att känna sig otillräcklig och som att man saknar något trots att man faktiskt kanske gör något man vill göra. Vilken knepig situation.

Det är naturligtvis inte bara jag som känner FOMO och det är något jag har lagt extra mycket tanke på på senaste. Även min syster har det. Då kanske du tänker, men det är väl inte så konstigt att min syster har FOMO? Alla har det. Nej, kanske inte är så konstigt, men nu är min syster inte den mest normala normativa unga-vuxna systern. Min syster har grov autism och andra intellektuella funktionsnedsättningar. Med autismen kommer en del annorlunda sociala utbyten och interaktioner. Det är i situationer där t.ex jag ska sätter på rakapparaten som hon hör det och bestämmer sig för att hon "behöver" använda badrummet. Eller när jag och min mamma ska prata om något så insisterar min syster att hon ska ta del av samtalet, även om hon inte riktigt begriper det vi pratar om. Det är i sådana tillfällen som jag påminns av hur hon liknar oss så mycket mer än vad man ibland tror. Missförstå mig inte nu, för jag älskar verkligen min syster och jag har en stor förståelse för hennes diagnoser. Det får mig bara att tänka på att det är så lätt att döma och inte vara öppen för personer med olika funktionsvariationer. Trots att jag känner min syster väldigt väl så kan jag ändå bli överraskad med hennes utveckling i att bli en mer social och vuxen person, trots att hon bara är två år yngre än mig.

På samma sätt som jag tycker att man ska vara snäll mot sig själv när man känner av FOMO, försöker jag att hjälpa min syster. FOMO är inte lätt som det är, tänk då hur svårt det kan vara för en person med funktionsvariationer som inte kan sätta ord på sina känslor i samma utsträckning. Det blir nästan symboliskt att jag lär mig att hantera min egna FOMO genom att stödja min syster när hon upplever det. Kanske går det samman med att det bästa sättet att lära sig något är att lära ut det till någon som inte kan något om området? Genom att hjälpa min syster att ta itu med sina känslor av rädsla för att missa något, lär jag mig själv att bli starkare. Kanske kan vi alla ta någon lärdom från något liknande?

När jag kom till den här insikten tyckte jag att det var en fin reflektion som jag ville dela med mig av till er. Jag tror att vi lär oss mycket från att dela erfarenheter med varandra och därför uppmanar jag er att dela med er av saker ni varit med om på senaste. Det kan handla om utmaningar som ni tagit er igenom eller upplever nu. Det kan handla om firanden och roliga upplevelser som kan sprida glädje till andra. Med det avslutar jag med en fråga till dig som läsare: "När kände du senast FOMO och vad gjorde du då?".

Med utvecklingsönskningar,

Elliot