Nostalgitrippar om P4-Radio

Nostalgi, vemodig men njutningsfyll längtan tillbaka till något förlorat eller gånget. Så beskriver google när man söker "beskrivning av nostalgi". Att kunna drömma sig tillbaka till goda minnen tillsammans med vänner eller med sig själv när man tittar på gamla bilder. Det finns något vackert i det som jag verkligen uppskattar och ibland tycker jag även man kan hitta spår av sig själv i nostalgiska trippar.

Efter att ha kommit tillbaka till min sommarforskning dessa två sista veckor av mitt "sommarlov" har jag känt mig mer och mer sugen på att komma igång med skolan. Att få till rutiner, träffa kompisarna efter sommarens äventyr och få lära sig mer kunskap. Sommarforskningens sista två veckor kommer präglas av att jag ska digitalisera massor av gamla kassett-band för att göra de mer tillgängliga för framtida studier. Just det materialet jag har hunnit igenom har varit om flera yngre personer vilket fått mig att tänka tillbaka på när jag var barn. Jag uppskattar ibland verkligen att sätta mig ner och titta igenom gamla bilder och inspelningar från när jag och mina syskon lekte runt på Marstrand, på stränder och i vardagsrummet. Detta fick mig att komma ihåg en sak!

När jag var 11 år så fick jag möjligheten att prova på att vara programledare på P4-radio under en helg som kallas "barnen bestämmer". För att inte göra för mycket reklam för mig själv, så fick jag välja programmets gäst och även någon nyhet som jag tyckte var intressant. Personen jag valde var William Spetz, bland mina största inspirationer vid den åldern som fick mig att skratta för varje vlog han la upp på sin YouTube-kanal. När jag lyssnar tillbaka på programmet kan jag inte sluta att le när jag hör mig själv ställa William alla möjliga frågor och hur han på ett fantastiskt sätt svarar tillbaka på ett inbjudande och smart sätt, trots att han själv enbart var 16 år. Jag kan bara föreställa mig hur lille Elliot sitter framför mikrofonen på P4-radio och rodnar när William Spetz säger att han själv var avundsjuk över att jag fick vara programledare på radio!

När det gäller nyheten som jag valde att dela med mig av i radio-programmet så var det den senaste ansiktsanalys-forskningen om Mona Lisa! Forskare hade nämligen analyserat hennes leende och spekulerade vad orsakerna var bakom hennes humör. Typiskt Elliot att tycka detta var intressant... Men här kommer något som var anledningen till varför jag ens delar med mig av detta. Just det karaktärsdraget är något som är så typiskt för den jag är. Även vid en ung ålder så var jag "nördig" och fascinerad av vetenskapens utveckling. Men viktigast av allt, jag var inte rädd för att dela med mig av min passion. Jag är så tacksam för att min mamma och de omkring mig uppmuntrade mina intressen som fick mig att slipa på den nyfikenhet som jag idag tycker är ovärderlig. Idag kände jag mig otroligt tacksam för denna egenskap vilket inspirerar mig till att vilja bygga upp den ännu mer.

Vad är det jag försöker säga egentligen? Jo, ibland kanske det kan vara bra att gå tillbaka i minnena och se vad som var viktigt för en när man var yngre. Innan man brydde sig om andras åsikter. Innan man drogs in i livets måsten. Innan, när kreativiteten inte hade ett slut. Där kanske du kan hitta en pusselbit som saknas till din egna utveckling! Oavsett om det handlar om minnen om din första kärlek, första resan utomlands eller helt enkelt när du var med i P4-radio och snackade med William Spetz.

Då har jag bara en fråga att lämna dig med: "När upplevde du senast något nostalgiskt?"

Med utvecklingsönskningar,

Elliot