Tomrummet i vårt kunskapsförråd

Den fjärde oktober beslöt nobelförsamlingen på Karolinska Institutet att nobelpriset i fysiologi eller medicin skulle delas mellan David Julius och Ardem Patapoutian för deras upptäckt av receptorer på vår hud som känner av smärta, beröring och temperatur. Deras forskning erbjuder en variation av ny förståelse för den mänskliga kroppen och kommer sannolikt bidra till att medicinska underverk blir möjliga i framtiden.

Att det finns så mycket kvar att "upptäcka" och lära oss gör mig, och säkert många fler, ödmjuk men otroligt optimistisk. Vad har framtiden att erbjuda med hjälp av detta fynd? Den fundamentala förståelsen för hur vi människor uppfattar världen omkring oss är fortfarande så gott som ett mysterium. Det är tack vare fantastiska upptäckter som dessa som vi kan komma lite närmare en inblick av vår djupt komplicerade värld och däremellan vår egna kropp. Kunskapsluckan om vår värld kommer nog aldrig att upphöra. Det finns trots allt efter 2000 år fortfarande sanningen i Sokrates ord: "Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag vet".

Julius och Patapoutian har hittat svar till en stor fråga om hur vår kropp omvandlar kyla, värme och mekaniskt tryck till nervsignaler som sedan kan uppfattas av våra hjärnors olika centra. Men varje upptäckt väcker flera nya frågor. Man kan likna kunskapen med en mytologisk hydra. Man kan tro att man äntligen har lyckats bemästra kunskapen om något men så fort man hugger av ett huvud så växer två nya fram. Det finns ju en tanke om att så fort vi får reda på meningen om universum kommer den att försvinna för att ersättas med en ny.

Med utvecklingsönskningar,

Elliot

En bra podd för er som vill hålla er uppdaterade om världen omkring er: https://open.spotify.com/show/12zKAMNyS2GNentUzxq9QN?si=6bdc32732f5543af