Vad gör man när det går för långt?

Det är en lugn förmiddag på hösten och du sitter hemma för att studera och komma ikapp. Plötsligt tjuter ett larm från din telefon och du hoppar upp ur soffan - ett sms-livräddar larm (100 meter härifrån). Du springer mot ytterdörren och i huvudet repeterar du vad du lärde dig på den där kursen. Det känns som du är förberedd på det mesta, men är du verkligen det?

Detta blogginlägg kommer handla om något sorgligt men seriöst. Nästa vecka ska jag genomföra en utbildning i S-HLR, vilket är en fördjupningskurs i hjärt-och-livräddning för sjukvårdspersonal. Det är en följdkurs efter den första standard HLR-kursen vi hade för någon termin sedan. Det hela har fått mig att tänka tillbaka på min HLR-resa.

Första terminen på det nya läkarprogrammet så får man utöver en ganska krävande studietid även testa på ett antal mer praktiska moment. Det innefattar bland annat tidig-yrkes-kontakt (TYK), ven- och kapillärprovtagning samt hjärt- och lungräddning (HLR). Det är en bra blandning av praktisk tillämpning av den kunskap vi börjar lära oss om. När det var dags för mig att ha min HLR-kurs så var jag exalterad. Allt som är praktiskt får mig att känna mig extra nära mitt mål i att hjälpa människor och detta var inget undantag. Mot slutet av dagen så presenterade handledaren att man kan anmäla sig själv som volontär som sms-livräddare. För er som inte hört om det innan så laddar man ner en app (https://www.smslivraddare.se) och registrerar sig som tillgänglig livräddare. Om det inträffar ett misstänkt hjärtstopp inom din närhet så kommer du få ett larm på telefonen. Du får då möjligheten att se hur långt ifrån du är och då kan du välja att neka eller godkänna att du går dit. Det är ett fantastiskt verktyg som tillåter frivilliga livräddare att börja den livsviktiga HLR så tidigt som möjligt. Det fick mig att direkt vilja bidra och jag laddade ner appen direkt.

Jag fick ett antal larm tiden efter kursen, men hann aldrig komma fram i tid innan ambulansen var framme. Ibland var jag dessutom för långt ifrån för att hinna eller ibland kunde jag bara inte hjälpa till av andra skäl. Det kändes ändå viktigt att vara en del av en insatsstyrka som var redo att hjälpa till när det behövdes. Sen kom det en höstdag när jag hade självstudier hemma. Larmet från min telefon fick mig att hoppa upp ur soffan som jag satt i och studerade mina flashcards. Jag såg på skärmen att jag var bara 100 meter ifrån platsen. Jag tog på mina skor snabbt och sprang dit kartan på appen ledde mig. I mitt huvud repeterade jag vad jag hade lärt mig på kursen, hur många bröstkompressioner och inandningar jag skulle göra.

När jag kom fram var jag överraskad att personerna som ringde var såpass lugna. Väl inne i lägenheten så mötes jag av en äldre person som väldigt tydligt hade gått bort sedan säkert något dygn tillbaka. Min instinkt var fortfarande att försöka göra något men jag var fast i en inre diskussion. Varför hade inte personerna som hade ringt börjat HLR? Ska jag börja HLR även om jag kan se att personen har gått bort? Varför larmades jag till platsen om jag inte kan göra något? Jag möttes sedan av flera personer som hade kommit till platsen med hjärtstartare och deras analys av situationen var densamma, det fanns inget vi kunde göra. Det var tufft för oss alla att behöva ställa dessa frågor, något vi absolut inte var redo på att vi kunde ställas inför. Jag är medveten om att det är sådana saker jag kommer vara mycket närmre i framtiden men jag var inte förbered för att mötas av det så här.

Efter ett tag kom ambulanspersonal och polis även fram till platsen och desperat för att på något sätt rättfärdiga mitt handlande valde jag att fråga en av poliserna. Som tur var, var det en fantastiskt vänlig och förstående polis som lyssnade och hjälpte till. Han tyckte vi hade gjort rätt beslut och förklarade att det inte är ett lätt beslut oavsett hur ofta man är med om det. Med lite bättre självförtroende så kunde jag lämna platsen och försöka fortsätta min dag som vanligt.

Det var en skakande upplevelse som jag inte trodde jag kunde vara med om. Jag har mött döden några gånger men det här var annorlunda. Jag kommer möta döden många gånger inom mitt professionella yrkesliv och kanske var det värdefullt att inte vara helt förberedd för att se att döden kan komma så plötsligt. Men det som jag tycker är synd är att vi inte diskuterade den här situationen under vår HLR-kurs. Jag var förbered på att utföra HLR där personen ganska nyligen hade fått hjärtstopp, inte så här. Hur ska man förhålla sig till de frågor man börjar diskutera när man inte vet om det är värdefullt att börja HLR? Det här är något jag har skickat som feedback till de handledare som hade kursen den terminen men har inte fått svar. Jag tänker ta upp det nästa vecka och föra den diskussionen för jag tycker den är viktig.

Jag vill även passa på att uppmuntra alla er läsare till att ta en kurs för att lära er HLR. Det finns fantastiska verktyg på https://www.hlr.nu/utbildningsfilmer/ som man kan använda. Men uppmuntra även er arbetsplats att ha en gemensam kurs. Det är verkligen en insats som kan rädda liv. Man behöver inte bli sms-livräddare för att behöva utföra HLR på en medvetslös person. Den medvetslösa personen kan också vara vem som helst och man vet aldrig när man behöver kunna det.

Ta hand om er allesammans och jag hoppas att ni har en fin start av hösten! Jag lämnar er med en reflektionsfråga: "Känner du dig redo att börja HLR om du ser en person bli medvetslös?".

Med utvecklingsönskningar,

Elliot