Vem är jag?

Vad ska man göra när man ställs inför frågan: vem är jag? Ska man fokusera på att titta tillbaka i sitt liv och plocka fram de bättre bitarna för att sätta ihop en komplett bild? Eller ska man lägga undan sin historiebok och blicka framåt och hitta nya egenskaper? Är det ens värt att lägga ner tid på att fråga eller ens svara på sådana frågor?

Ljudet från väckarklockan får dig att slungas upp ur din djupa sömn. Du sätter dig upp för att stänga av larmet och går in i badrummet. Du tittar in i spegeln, vem ser du? Är det den nördiga läkarstudenten eller den träningsintresserad gymkillen som blickar tillbaka? Är det killen som gillar datorspel eller killen som gillar att laga och bjuda på mat? Bestäm dig... eller inte? Du bestämmer dig istället för att gå och laga samma havregrynsgröt med banan som vanligt, vem har tid för att tänka på sånt?

Tankar kommer, tankar går. Av många anledningar som jag framförallt pratade om i förra inlägget så har jag ställt mig själv inför större frågor som exempelvis, vem är jag? Förutom att det händer massor av roliga, tidskrävande och mindre kul saker i min vardag så står dessa frågor och hänger över mig. Om jag skulle få gissa tror jag det kommer fortsätta att vara så ett tag framöver. I vanliga fall tycker jag om att ställa större frågor som kräver att man sätter sig ner och bryter ner svaret i mindre delar, t.ex om livets mening, teologi och filosofi, men här blir det svårt och jag tror inte jag är ensam om det. Att ifrågasätta ens hela existens och identitet är inte något som man bara gör sisådär. Det tar mycket på ens krafter och det väcks oftast fler frågor än vad man lyckas svara. Jag skulle vilja påstå att reflektera över sin studieteknik och arbetsinsats är enklare relativt att zooma ut en gång till och ifrågasätta sin egna person. Det är jobbiga existentiella frågor som vi ofta skjuter åt sidan, kanske lite för ofta. Därför vill jag kort dela med mig av vad jag har försökt göra för att ställa mig själv inför dessa frågor.

Att frågorna är jobbiga och stora är svårt att undkomma, dem stör och rubbar din stabilitet, sanning och verklighet i vardagen. Men något som jag försökt att jobba mer med är att vara mer bekväm med att vara obekväm. En renodlad paradox för man kan aldrig vara bekväm med obekvämhet, det är ju självklart. Men jag försöker ändå att bli mer bekväm med jobbiga situationer och frågor. Nu ska jag tjata om något som jag alltid lyckas nämna: duscha kallt! Inte bara fantastiskt för att öva på andningen som delvis i sig självt kan hjälpa till när man måste lugna ner sig själv. Det är även något som faktiskt suger: man kommer hem efter en träning och det kanske har regnat och du är blöt och kall. Du ställer dig inne i den varma duschen och sen ska du skruva ner temperaturen...? Usch, hellre hålla sig själv lite varmare ett tag till. Men kanske behöver vi utsätta oss själva för lite obekväma situationer oftare under mer kontrollerade omständigheter för att vi ska kunna jobba med oss själva. För mig har ett sådant sätt varit att duscha kallt, även om det kan suga ibland. Ett annat sätt som jag har försökt mer på senaste för att komma ur min comfort-zone är att försöka prata med folk man inte känner men man vill lära känna mer. Det kan vara av alla möjliga syften men bara att börja ett samtal med någon man aldrig pratat med har jag tyckt varit väldigt givande.

Gör det lite roligt att tänka och filosofera! För mig är det roligt att dela med mig och höra vad andra har att tänka och säga om stora frågor. Öppna en flaska vin (ingen alkohol-hets) med din käraste eller någon riktigt bra kompis och börja prata. Målet kanske inte är att ni ska behöva hitta alla svar och att dem ska nödvändigtvis vara rätt, men kanske ni båda lär er ett och annat från varandra och er diskussion. Men försök att ställa er frågor som jag brukar envisas att avsluta mina inlägg med. Mycket i livet blir lite enklare när man gör det med glädje och tillsammans med någon man bryr sig om.

Så, vem är jag? Är jag den där nördiga killen eller är jag gymkillen? Jag är en blandning av allt som jag ser, känner och upplever. Jag är inte en definierad person utan jag är en flytande och pågående process under utveckling. Jag börjar tro att jag hittat saker som “är jag” men jag vet att jag måste leva mer för att lära känna mig mer. Jag tror dessvärre att om du har ett helt svar på vem du är så ljuger du för dig själv eller så har du inte pressat den frågan hela vägen.

Då vill jag lämna er med en utmaning som jag gett mig själv. Ställ er själv frågan, mina kära läsare: Vem är jag? Se var frågan tar dig någonstans och vad du svarar, kanske skriv ner det någonstans och kom tillbaka efter ett år, har det förändrats?

Med utvecklingsönskningar,

Elliot